En väl bevarad hemlighet?

Hört om Martin Hägglund?

Antagligen inte....

Ändå benämns han som en av få svenska filosofer som är stora utomlands.

Han är i alla fall professor vid Yale i komparativ litteratur.

Rebecka Kärde presenterar honom i DN som en som hävdar att tro, frihet och demokrati måste artikuleras bortom religionen och kapitalismen och förankras i det mellanmänskliga och det levda livet.

Det är bland detta Hägglund skriver om i hans senaste bok som i dagarna går att köpa i Sverige; "This Life, Secular Faith and Spiritual Freedom".

Vad kan en nutida och sekulär människa tro på - jo just det; rättvisa och demokrati om inte annat.
Hägglund talar också ofta om "social democracy".
Låter som en vanlig svensk snubbe.

Men när han skriver om This Life, så menar han verkligen detta liv, Det är enda vi har, men det är nog, trots dess mödor och till slut förtvining och död.
Men vi lämnar ändå förhoppningsvis något bakom oss, kanske barn, kanske en bok eller åtminstone en blogg, eller kanske hellre människor som har ett gott minne av oss och på så sätt kan föra något vidare.

Tillika kan vi föra ideer eller hållningar vidare från de som gått före oss.
En slags andlighet eller spiritualitet utan transcendens.

Men kan det verkligen ge samma tröst som tron på ett efterliv, reinkarnation eller en Gud som väntar på oss i himlen?

Kanske inte, men många av oss, åtminstone i Skandinavien, har svårt med  religiositet. Kanske har vi fått det så bra att vi inte behöver det. Men det finns ju nya risker, som klimateffekten, kärnvapenhot och så vidare.
Reinkarnation kanske inte lockar så mycket då, men en skön himmel att träffa när och kära i då?
Men hur kreativt blir det, vem vill ha sin mamma hos sig för evigt?

Hägglund menar i a f att en anhörigs bortgång aldrig helt kan ersättas med att hen finns i en himmel.
Det är ju i detta liv man saknar hen. (Som tur är kan många känna av avlidna då och då och "prata" med dem.). Många som blir ensamma finner ju också nya intressen och upplever mer frihet.

Hägglund är relativt ung, i a f för att vara filosof, och vi kommer nog att få höra mer av honom. Även författare kan ändra ståndpunkter, som bekant.
Han verkar ha velat undvika att skriva för akademiskt i denna bok.

Finns det en sekulär spiritualitet i tron på (social) demokrati? Alltså något att fästa sin andlighet vid?
Något att kämpa för som överskrider egot mer än tron på ett efterliv för en själv gör...

Kanske, man brukar ju säga att man inte kan ta demokrati för givet. Den försvann väl i det gamla Grekland och även nu är den utsatt för hot av extrema grupper.

Finns det en demokrati som kan överleva globalismen och går det att tämja kapitalet (ibland med kyrkans välsignelse) som just nu verkar ha den mesta av makten?

Svåra frågor som Hägglund kämpar med.  Kan han besvara dem? Här kan man få en hint om det;
(någon mer än jag som är inne på att en filosofs utseende kan säga något om hens filosofi? Att kroppens DNA, inkl hjärnan förstås, är det som styr vilken ståndpunkter hen vill försvara...)

Glad filosof här i a f ;~}