Antropocent på jorden och Södermalmsupplopp
"Det som mer än något annat skiljer människan från andra djur är vår benhårda övertygelse om vår egen betydelse och vår självklara rätt att både härska och söndra. Vår hunger efter att kolonisera – varandra, ekosystemen och de icke-mänskliga djuren – tycks omättlig."
Har glömt vem som skrivit detta. Kanske är det överdrivet negativt. Kanske skulle en annan art, säg schimpanser, göra samma sak om de kunde. Men säg elefanter? De sägs ibland vara skapelsens krona, inte skulle de saktmodiga djuren så brutalt utnyttja andra djur.
Nu verkar det ändå som om vi mer och mer blir medvetna om vårt beteende.
Och hur reagerar vi då?
En reaktion är den som filosofen von Wright lär ha skrivit eller sagt, det är en pipa snus om mänskligheten försvinner från jorden.
Man kan tänka at han var ateist.
Kristendomen sätter av tradition människan över djuren; Gud sade ( I moseboken) ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”
Nu gör vi alltså detta, vi dominerar jorden som ingen gång tidigare.
Historikern Yuval Harari har ju beskrivit detta på ett någorlunda neutralt sätt, bland annat i boken "Sapiens".
Den filosofi som brukar nämnas som ett alternativ till den antropocentrism som tycks rådande är Ekosofi, vars främsta företrädare väl var Arne Naess.
Den verkar inte ha fått så stor spridning.
Ingen filosofi som inte också inkluderar människans väl och ve, lär väl bli spridd.
En risk är ju också att naturen och djuren romantiseras, som hos nazisterna.
(en åsikt är att nutida djurrättsaktivister inte har denna romantiska syn och
att sättet vi hanterar boskap, kycklingar och andra slaktdjur på är en blind fläck för oss. Sakta håller vi dock på att öppna ögonen, det kan helt enkelt inte gå för fort...)
Den som har vandrat i en urskog eller en naturlig våtmark vet att det inte är särskilt romantiskt alls. Men nu finns inte så många marker av den sorten kvar. Våtmarker dikas ut och nyskog planteras för att senare avverkas.
Det gör bland annat att nyttiga insekter försvinner.
Pollinerare.
Det måste väl ligga i vårt DNA att först och främst värna vår art och främst våra egna barn (som ju ska sprida våra gener än mer).
Men om nu vi är sådana som det första citatet ovan säger?
Nej, det är ju inte hela sanningen; vi är som släkte både förödande och fantastiska.
Frågan är om vi kan förändras.
1719 pågick i Stockholm något som kallas Södermalmsupploppet. Det skedde vid ett av de fattigaste områdena kring Lilla och Stora Glasbruksgatan. Tiotals hus förstördes; fönster krossades och en hord av folk stormade in till det man kallade horhus.
Det var hundratals människor inblandade, även kvinnor och barn som langade stenar till männen som sedan kastade. De i husen som hann, prostituerade eller inte flydde förstås. Och ingen lär ha blivit dödad. En man i mobben blev dock avrättad efter en rättegång.
Det började sålunda; Upploppet startade om torsdagskvällen den 2 juli på en krog som drevs av Magdalena Pihl och Maria Ihre på Lilla glasbruksgatan. En dispyt mellan soldaten Petter Hogman, som utbröt sedan någon tackat nej till en sup, och några båtsmän urartade till slagsmål med både knivar och knytnävar: Hogman ska ha huggit en av båtsmännen med en värja. Bråket spred sig ut på gatan, där Hogman till slut var omringad av åtta båtsmän.
Grundorsaken lär ha varit allmän, fattigdom. Kriget mot Ryssland kostade på och den Ryska flottan låg vid Åland och skulle snart vara på väg mot Stockholms skärgård där den skulle härja rejält.
Nu för tiden är det ont om såna upplopp i stan.
Vad jag vill peka på med detta är att saker ändå går framåt. Kanske inte så mycket som Stephen Pinker eller familjen Rosling tänker sig. Men snabba förbättringar kan ske, såsom det t ex har skett med Mälarvattnet i Stockholm. 1719 fanns det även stinkande små träsk i stan, som Fatbursträsket på Söder.
Stockholm stad har bokstavligt rensat i träsken. Och kanske är det när vi kommit över en viss levnadsstandard som vi kan komma att se till andra djur bortom vår art.
En del ursprungsfolk sköter sig bättre än vi gör, det är sant, men det kanske beror på att de ännu inte har börjat använda vår teknik och våra läkemedel etc..
En annan sak är att vi med månfärderna har fått syn på det i jämförelse lilla men kanske unika klotet i rymden. Gaia-hypotesen är inte lagd på hyllan ännu.
Filosofin bör naturligtvis utvecklas i interaktion med sådana syner.
Jag tror att musiken har gjort det; här omodern klassisk musik som jag tycker är mindre antropocentrisk än annan musik, undantagen äldre kyrkomusik som ibland tycks riktad mot Gud.
John Luther Adams musik finns förstås på Spotify och så vidare
Har glömt vem som skrivit detta. Kanske är det överdrivet negativt. Kanske skulle en annan art, säg schimpanser, göra samma sak om de kunde. Men säg elefanter? De sägs ibland vara skapelsens krona, inte skulle de saktmodiga djuren så brutalt utnyttja andra djur.
Nu verkar det ändå som om vi mer och mer blir medvetna om vårt beteende.
Och hur reagerar vi då?
En reaktion är den som filosofen von Wright lär ha skrivit eller sagt, det är en pipa snus om mänskligheten försvinner från jorden.
Man kan tänka at han var ateist.
Kristendomen sätter av tradition människan över djuren; Gud sade ( I moseboken) ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”
Nu gör vi alltså detta, vi dominerar jorden som ingen gång tidigare.
Historikern Yuval Harari har ju beskrivit detta på ett någorlunda neutralt sätt, bland annat i boken "Sapiens".
Den filosofi som brukar nämnas som ett alternativ till den antropocentrism som tycks rådande är Ekosofi, vars främsta företrädare väl var Arne Naess.
Den verkar inte ha fått så stor spridning.
Ingen filosofi som inte också inkluderar människans väl och ve, lär väl bli spridd.
En risk är ju också att naturen och djuren romantiseras, som hos nazisterna.
(en åsikt är att nutida djurrättsaktivister inte har denna romantiska syn och
att sättet vi hanterar boskap, kycklingar och andra slaktdjur på är en blind fläck för oss. Sakta håller vi dock på att öppna ögonen, det kan helt enkelt inte gå för fort...)
Den som har vandrat i en urskog eller en naturlig våtmark vet att det inte är särskilt romantiskt alls. Men nu finns inte så många marker av den sorten kvar. Våtmarker dikas ut och nyskog planteras för att senare avverkas.
Det gör bland annat att nyttiga insekter försvinner.
Pollinerare.
Det måste väl ligga i vårt DNA att först och främst värna vår art och främst våra egna barn (som ju ska sprida våra gener än mer).
Men om nu vi är sådana som det första citatet ovan säger?
Nej, det är ju inte hela sanningen; vi är som släkte både förödande och fantastiska.
Frågan är om vi kan förändras.
1719 pågick i Stockholm något som kallas Södermalmsupploppet. Det skedde vid ett av de fattigaste områdena kring Lilla och Stora Glasbruksgatan. Tiotals hus förstördes; fönster krossades och en hord av folk stormade in till det man kallade horhus.
Det var hundratals människor inblandade, även kvinnor och barn som langade stenar till männen som sedan kastade. De i husen som hann, prostituerade eller inte flydde förstås. Och ingen lär ha blivit dödad. En man i mobben blev dock avrättad efter en rättegång.
Det började sålunda; Upploppet startade om torsdagskvällen den 2 juli på en krog som drevs av Magdalena Pihl och Maria Ihre på Lilla glasbruksgatan. En dispyt mellan soldaten Petter Hogman, som utbröt sedan någon tackat nej till en sup, och några båtsmän urartade till slagsmål med både knivar och knytnävar: Hogman ska ha huggit en av båtsmännen med en värja. Bråket spred sig ut på gatan, där Hogman till slut var omringad av åtta båtsmän.
Hogman räddade sig därifrån, men återkom den 3 juli, tillsammans med målaren Christoffer Tomson, köpmannen Nyman och en regementsskrivare vars namn är okänt. De fyra männen antydde att Pihl och Ihre var prostituerade. När Magdalena Pihl avböjde en skål och sade emot Tomsons förmodan att hon var prostituerad började han misshandla henne med en käpp där hon stod med sin dotter i famnen. (Wikipedia)
Grundorsaken lär ha varit allmän, fattigdom. Kriget mot Ryssland kostade på och den Ryska flottan låg vid Åland och skulle snart vara på väg mot Stockholms skärgård där den skulle härja rejält.
Nu för tiden är det ont om såna upplopp i stan.
Vad jag vill peka på med detta är att saker ändå går framåt. Kanske inte så mycket som Stephen Pinker eller familjen Rosling tänker sig. Men snabba förbättringar kan ske, såsom det t ex har skett med Mälarvattnet i Stockholm. 1719 fanns det även stinkande små träsk i stan, som Fatbursträsket på Söder.
Stockholm stad har bokstavligt rensat i träsken. Och kanske är det när vi kommit över en viss levnadsstandard som vi kan komma att se till andra djur bortom vår art.
En del ursprungsfolk sköter sig bättre än vi gör, det är sant, men det kanske beror på att de ännu inte har börjat använda vår teknik och våra läkemedel etc..
En annan sak är att vi med månfärderna har fått syn på det i jämförelse lilla men kanske unika klotet i rymden. Gaia-hypotesen är inte lagd på hyllan ännu.
Filosofin bör naturligtvis utvecklas i interaktion med sådana syner.
Jag tror att musiken har gjort det; här omodern klassisk musik som jag tycker är mindre antropocentrisk än annan musik, undantagen äldre kyrkomusik som ibland tycks riktad mot Gud.
John Luther Adams musik finns förstås på Spotify och så vidare
Comments
Post a Comment